Om den gamla hatkärleken mellan tyskar och svenskar. Om filmen ”en komikers uppväxt”, jag reagerade väl kanske mest på scenen i filmen där komikern vad-var-det-han-hette-nu-igen tvingas bulta på sin vän, den blyga och tysta tyska pojken, för att ”antingen är du med oss” eller med de andra ”och då blir det du som åker på stryk” nästa gång. Han var för feg komikern för att säga ifrån. Jag var väl rätt upprörd över scenen faktiskt och tankarna gick väl i banor av ”hur kan dom visa sådan skit” på Svt och ”men varifrån känner man igen sådana där händelser?” ; är det från amerikanska eller andra (vulgär)fängelser eller, men, är det inte från nazismen i Tyskland när det begav sig? Jo, det är det väl va? Sedan har jag börjat att tvivla på äktheten i det där – har det verkligen inträffat i komikerns uppväxt och skolgång i en förort till Stockholm, som jag förstod att filmen utspelade sig? Var fanns pappan till pojken t.ex? Varför flyttade de inte därifrån? Det var mycket det där svenska i efterhand konstruktionernas tycka-synd-om-valsen (igen). Det finns väl å andra sidan gamla svenska filmer om turism i Tyskland (alperna) där svenskar ondgör sig över tyskar, typ, ”hur kan man vara så kaxiga när man förlorat två världskrig”. En mening som jag i och för sig inte håller med om riktigt, utan den måste utvecklas, och det har ju också gjorts på senare år, då man gått tillbaks till 1:a världskriget, och hur det startades, fortgick och till sist avslutades. Och jag var själv i Berlin många gånger under åren 2012 – 2016, jag hade en del ärenden där. Alla var ju trevliga utom en del rötägg som t.ex. på sommaren 2016, vill jag minnas det var, jag tänkte söka jobb där som bussförare i kollektivtrafiken. En lång historia kort; man skickade mig runt, och slutligen hamnade jag väl på något som, typ, arbetsförmedling, liknande. Den första jag träffade på där i jättebyggnaden var en något fetlagd man, som väl inte tycktes ha så många uppgifter där på kontoret, men han visade mig rätt i.a.f. Så jag ställde mig i en kö där bland bara invandrare, när det blev min tur skällde kvinnan ut mig totalt ungefär med orden ”va faan gör du här” osv. Till slut fick jag ett papper att fylla i och anmodades ”flytta dig ett steg till vänster så andra kommer fram”. Jag kunde knappt själv hålla käft, men det gjorde jag i.a.f. Ställde mig åt vänster vid ett bord där, men gav faan i det se´n, kärringen menade ju att ”fylla i papperet” och sedan ny kö. Jag återvände till den trevliga fetlagda mannen, och han förklarade såvitt jag minns det, på min fråga om hur kollektivtrafiken funkar i Berlin, att det tycktes vara ungefär som i Sverige (Stockholm t.ex.) att det är ett enda bolag som äger alltihop. Jag fick ett namn också vad det heter, men skitsamma, glömt det just nu. Däremot vet inte om staden/kommunen ägde alla fordon också eller om det var utlagt på flera operatörer. Sedan fick jag småningom jobb på Arriva i.a.f. i Sverige, så det var väl till sist en halv seger i alla fall!
Ja, för att återvända till den där djävla filmen, jag tänkte väl mest att ”klipp itu skiten och kasta på historiens sophög”. Men har väl idag under dagen kanske reviderat den uppfattningen något. Jag tror mig minnas att den där boken/filmen var på tal redan för 20 år sedan när jag själv flyttade hit till Uppsala. Ska jag känna mig träffad av vänstersocialismens tycka-synd-om-mentalitet som dels bara gör saker värre och dels så behöver jag inte ett dugg känna mig träffad av varken det eller annat vad SR Uppland har tagit upp då för 20 år sedan. Vill de en väl eller tror dom verkligen att deras tycka-synd-om-mentalitet leder till någonting för dem som de säger sig bry sig om? Och i den här filmen om komikerns uppväxt så är det ändå helt sanslöst; i det under kriget neutrala Sverige – hade det då varit bättre att Sverige varit med i kriget? Fråga norrmännen, finnarna och danskarna; var det en nyttig läxa med kriget, lärde de sig någonting av det, blev någonting bättre, sämre eller oförändrat efter kriget? I Norge avrättade man ju Quisling ganska omgående vid krigsslutet. I Danmark var väl den där historian om den kvinnliga (dubbel) spionen Jane Horney någonting som man också minns. Hon hamnade väl på Öresunds botten och har väl såvitt jag vet aldrig återfunnits. Tuffa tag, ja, det är det ju i krig. Ja, som sagt var; vad den där filmen av Jonas Gardell egentligen har för relevans; klipp åtminstone bort sådana där scener som om den tyska pojken och hans mamma – vad har det för verkan varken på det ena eller andra planet att visa sådan skit? Skriver det här för att jag tycker att det ska inte få stå oemotsagt den där skiten i filmen ifråga. Tacka vet jag de sorglustiga filmerna om Bert – skillnad som natt och dag.