Har börjat på en ny boktitel (i två delar), det grymma havet 1 och 2 av Nicholas Monsarrat. Böckerna beskriver från andra världskrigets början 1939 i England – mycket är väl/var väl anglosaxifierat då på 1980-talet när jag fick dessa böcker, så många handlar om kriget, sett till stor del från engelskt perspektiv- och även om de i stora stycken beskriver fasa för motståndaren, så brukar det ju ändå sluta på bara ett sätt….). Men det är spännande och framförallt lärorikt, jag vet inte om jag tidigare har varit mogen att förstå allt det här. Nu handlar det om en fartygsbesättning på en s.k. Korvett, som tjänstgör som eskort och skydd av handelsfartygen över atlanten. Det börjar lite lugnt men tilltar efter 1940/41 atlantkriget. Och det är obeskrivligt fasansfullt med ubåtskriget, och det händer att de får sätta en eller fler livbåtar i havet för att rädda vad som finns att rädda av sjömän ifrån en torpederad båt. Ja, det är verkligen fasansfullt, och märkligt hur man kunde låta det gå så här långt, respektive helt enkelt sluta fara över Atlanten, men vad skulle man göra?. Om det här var en föraning om vad som väntar i nästa krig, ja då vill väl ingen tänka på det…