Jag har bara sporadiska inslag ifrån media, polisen och alla s.k. proffstyckare som träder in i en sådan här situation att gå på vid författandet av det här. Först och främst beträffande denne R.Andersson så finns det sannerligen många frågetecken. Hans uppväxt först och främst; var han född och uppvuxen i stadsmiljö eller lantligt? Vilka är/var hans föräldrar? Var de skilda eller växte han upp med en helt vanlig familj, mamma, pappa och barn? Om de var skilda, vem växte han upp med? Jag såg t.ex. via media häromdagen en kortare intervju med en granne (utländskt utseende) där i trappuppgången var han nu bodde. Hon berättade ”jag sade ´hej´ till han nån gång, men han bara tittade ned och svarade inte”. Enligt min mening ett högst onormalt beteende…. man kan visserligen inte som s.k. ensam i Sverige begära så mycket, men om man bor i ett flerfamiljshus så finns ju hur det än är grannarna där och det finns kanske t.o.m. någon grannes dörr som man kan ringa på om man nödvändigt behöver hjälp med något. Jag har ju själv bott i lägenhet i hela mitt liv, från det att jag flyttade hemifrån 1976 och 1 rok till som fortfarande nu; 2 rok (även om jag ju nu faktiskt skulle behöva lite större, fastän att de här äldre tvåorna i alla fall ju är på 63,5 kvm, jämfört med vad man bygger idag, men ekonomin säger att; vänta och se). Men jag har nog aldrig såvitt jag minns stött på någon sådan vad det verkar knepig person som denna R.Andersson. Inom psykologin finns faktiskt också en tolkning av (svenskt?) tigande, att tigandet är trots allt inte nödvändigtvis ett tecken på mental störning, det kan också vara ett tecken på diktatorsbeteende – ja, faktiskt, tro det eller ej – ungefär som att ”jag skiter väl i dig”.
Då kommer man också in på det i Sverige avskaffandet av mentalsjukhusen, de fanns förut från så långt jag kan minnas bakåt i tiden, 1960-talet. I Växjö hette det S:t Sigfrids sjukhus, i Jönköping Ryhovs sjukhus och som sagt numera Uppsala; Ulleråkers sjukhus. De var inte någonting sådär konstigt under uppväxttiden, de bara fanns ju där, klart man reflekterade över det en del t.ex. när jag i mitt jobb som lastbilschaufför med styckegodstrafik ibland hade körningar in till ett sådant där sjukhus. Man tyckte väl bara ”tja, tja, så är livet”.
Hörde då denne Richard Andersson hemma på ett sådant sjukhus egentligen? Det är frågan, och det kan inte å ena sidan varit så lätt för dem han hade att göra med i livet att hantera honom, för den som inte har alltså utbildning i sådan sjukdom. En sjuk människa helt enkelt ute i samhället. Eller en diktator? Nu ropas det högt i hela svenska etablissemanget om det där med vapenlicenserna; ”man måste skärpa reglerna”. Det är det vanliga; någon eller några få som har missat och så ska alla få helvete för det. Så är det oftast vad det än är om, tyvärr. Det blir ett trist polissamhälle för oss vanliga skötsamma, blir som ett slags undantagstillstånd. ”Bara gå mot röd gubbe” och du kan aldrig vara säker på att inte stöta på någon från t.ex. Svenska nyheter….
Men här i Anderssons fall måsta väl ansvaret i alla fall för hans vapenlicens ligga på någon eller några enskilda endast, och endast på dem! Sedan kan man tycka; borde samhället – socialhjälpen t.ex. mer ställt upp på honom? Ja, med tanke på vetskapen om de som sagt nedlagda mentalsjukhusen så blir svaret; ja! Men det kan ju å andra sidan också vara så att socialens personal inte har haft tillräcklig bildning, vetskap om historia och helt enkelt sunt förnuft, för att hantera de där på rätt sätt. Om det nu skulle ha hjälpt. Sedan kan man också tänka om uppgifterna sist om R.Andersson och hans självmord. T.o.m. Adolf Hitler när han skulle ta sitt liv så ville han ju ha garantier på att metoden skulle fungera, bl.a. testade han cyaniskapsel på sin hund först… Så, det är kanske inte det enklaste att faktiskt ta sitt liv heller, det fordras ett stort mod, och som här i Anderssons fall, i den situation han var, att faktiskt lyckas att dö. Skicklighet? Ja, nog lite får man säga….
Stackars dem som kom ivägen för galningen tungt beväpnad! Bagaren t.ex. från Syrien o.s.v. Jag har väl själv t.o.m. varnat på en campingplats här i närheten, kanske 2010, några tyska camparturister på väg norröver för att campa utanför etablerade campingplatser ”man vet aldrig här i det här landet vad för galningar det kan finnas”.