Musikens
budskap. Det var svårt det här ämnet med musikens budskap. Helt klart finns det
mäktiga låtar och så de vanliga som bara går förbi som att slölyssna på. Den här
versionen av Tusentals gitarrer tillhör i alla fall den kategorin av bland de
mäktigaste låtar som jag har från den tiden. Jag hade den troligen på något
kassettband och när jag gick igenom alla gamla band och sorterade dem i
kategorier svenska, utländska och blandade medelmåttiga låtar så har jag
tydligen fastnat för den och gjort en egen singel av den här i datorn. Sedan de
är brända till Cd låtarna är det inte lika lätt, jag vet inget sätt idag, att
särskilja ut någon låt från en Cd som jag har hemmabränt. Det skulle varit
alldeles för tidsödande att särskilja låtarna då jag höll på och bränna dem en
och en, utan det fick bli i grupper om ca 26 minuter och 3 ggr 26 minuter var
vad som fick plats på en Cd-skiva. Apropå särskiljandet av låtarna så kan ju
nämnas som kuriosa att jag uppenbarligen gjort tvärtom mot vad man gjorde/gör
på Svensktoppen. När den var bara svensk, då blandade jag/vi våra inspelningar
hur som haver – och när jag tyckte att det nu får bli lite ordning på det här,
då gjorde man på Svensktoppen tvärtom. Men att låten skulle varit något
annorlunda än andra dansbandslåtar då vid tiden, det har jag nog inte tänkt på,
bara tyckt att den varit svängig som så många andra dansbandslåtar då. Nu kan
man nästan säga att hur framtidsorienterad var den inte? Ett budskap aktuellt
då som idag. Men musik kan vara känsliga saker om det är någon som minns Band
aid och Do they know it´s Christmas time at all. Också en låt som gick förbi på
samma sätt, men det har numera varit en Tv-dokumentär om det där, får man säga
spektaklet….. ? Vad vände vissa av befolkningen i Afrika sig emot? Jo det
handlade om någonting med deras stolthet – att den rika västvärlden kom och
klampade in med sina pengar osv. Den som är insatt vet väl något vad det var
det handlade om.
Åter till
den svenska dansbandskulturen. Man var ju uppväxt med det ända sedan
skoldanserna, kalla det för indoktrinering – kanske – ja det kanske det var. Nu
hittade jag i alla fall den låten Tusentals gitarrer på Youtube och det ger en
hel del klarhet. Göran Lindberg här tillsammans med Frälsningsarmén i Tranås.
Annars hade Göran Lindberg ett eget band som heter Göran Lindbergs och de var
från Västergötland. Jag har många gånger tyckt att sångaren i Mats Bladhs
orkester låter väldigt likadant, och trodde väl att det kanske var Mats Bladhs
som också gjorde Tusentals gitarrer. Men det ligger ändå något i det visar det
sig, ty senare återfinns Göran Lindberg som sångare i Mats Bladhs….. Lagt ner
Göran Lindbergs orkester kanske? Övrigt som man kanhända idag lägger märke till
med de här dansbanden från tiden, det är hur de är väldigt dominerade av killar
av någon anledning.?
Mer om
dansbandskulturen. Ju äldre man blev desto mer började man ifrågasätta det där.
Hur många gånger hade man inte åkt hem ensam och ledsen. Men jag gick i alla
fall kurs 1 o 2 på buggkurs 1989 och enligt den kvinnliga kursledaren så fanns
rytmen till dansen i mig, det kände hon. Varför slutade jag? Jo när det blev
tävlingsinriktat, då ville jag inte vara med längre. Samma fascism som i övriga
samhället. Först till kvarn gällde. En kamrat kunde säga när vi hade varit ute
en kväll ”det ska dröja innan jag går dit igen”. Ja, det var så det var man
kunde bli otroligt besviken. När det kom till sista dansen då kunde man se
först till kvarn mentalitén tydligast. Där gick den och den och den och den och
den och den och den. Här gällde det å vara snabb i vändningarna. Men något av
det bästa stället jag/vi ändå åkte till på slutet, det var Olstorps festplats
vid Tidan lite norr om Skövde. Dit hade vi ca 80 km att köra. Månne det är
någon som minns en?
Sedan jag
flyttade till Uppsala län så har det så gott som helt stannat av med besöken på
dylika ställen. Här har det varit ännu värre det får man säga än söderöver.
Ohyfsade damer i den där kategorin finns det gott om. Invandrare lyser med sin
frånvaro på de ställena, det kan man nog slå fast. Ett par gånger har jag
försökt att försåtligt antyda det ute på lokalen. De flesta förstår inte alls
frågan. Näst sista gången jag var på en sådan tillställning så råkade jag hamna
bredvid en invandrarkvinna (vit) samt hennes väninna (svensk, vit). Då dristade
jag mig till att försöka starta ett samtal. Jag försökte ta upp det igen om ”inte
många invandrare här precis” eller något sådant. Det föll inte alls i god gjord
och svaret blev ungefär ”du, jag har nog varit här fler gånger än du, jag har
inte sett dig här förut”. Ingen vidare start på ett samtal och man förstår, om
man säger så, att det är ingen idé att försöka komma vidare. Hon betraktade sig
som absolut svensk och hade kanske aldrig inte ens tänkt på frågan som jag tar
upp. Det tog inte länge sedan heller förrän den svenska väninnan drog iväg
henne på bänken på betryggande avstånd från mig. ”Troligen en rasist” var nog
säkert vad de talade om, paranoian igen, som ställer till det. Stalinister på
sådana ställen – välj ditt samtalsämne noga. Sedan dess (2013) har jag bara
varit på ett sådant ställe en gång – det var ett ställe uppe vid Dalälven,
bortanför Östervåla, Lassa Stefanz
spelade och det var därför jag åkte dit. Ingen dans, jag bjöd inte upp någon
(försökte kanske ska tillägga) och ingen bjöd upp mig. Men stället var trevligt
och musiken bra. Det är ju alltid något. Min vän i Jönköping lärde mig – gå en
halvtimme innan dom stänger, då slipper man den dels den värsta frustrationen
och dels skulle ingen kunna anklaga en för något. Vad sägs om det, ja, ett
ganska bra råd egentligen. 
http://alltpasamma-tjanstesida.org/onewebmedia/tusentals_gitarrer.wav
signerat/ Michael
